De första plastbåtarna byggdes för marinens räkning redan i slutet på 40-talet. När sedan privatpersoner fick ögonen på dessa så började det också komma in en och annan beställning på nöjesbåtar i plast. Men det handlade om små serier som byggdes parallellt med motorbåtar i plywood. Fisksätra byggde enbart motorbåtar fram till början på 1960-talet. Sune Larsson berättar: - Det var på 50-talet det traditionella båtbyggandet försvann från Fisksätra. Vi byggde de sista mahognybåtarna och började "klistra" båtar istället. Redan 1949 hade vi börjat experimentera med plasten och det var något helt fantastiskt att bygga båtar av "färg och väv". Vi insåg redan då, att det här skulle bli framtidens byggnadsmaterial i båtbranschen.
De första åren på femtiotalet ägnades åt experiment och tillverkning av några jollar i glasfiberarmerad plast.
- 1953 fattade vi på Fisksätra det definitiva beslutet att ta steget in i plaståldern, vi skulle bygga en riktig motorbåt i plast. Den gick under arbetsnamnet "Plast-vinco". Det var uppe på mallvinden det skulle ske, i största hemlighet började träformarna växa fram. När formarna fått den rätta finishen var det dags att börja bygga. Det första som skulle göras var att måla båten, sedan laminerades skrovet och däcket fram. Efter fjorton dagar var det spännande ögonblicket inne, då skulle skrovet "kläckas" och resultatet blev bra. Det var på hösten 1953.
— Den 9 april 1954 premiärvisades "SVALAN" på Allt för Sjön. Båten var 5,95x1,85 m och hade en 60 hk inombordsmotor, gjorde 20 knop och hade ruff med två kojer. Priset var 14.300 kronor.
Svalan var en sensation på det årets mässa, men många var skeptiska mot plasten och det fanns de som testade plastens styrka med diverse vassa föremål, berättar Sune.
Svalan utvecklades vidare och 1955 kom en ny version med motorn placerad under akterdäck med vinkelväxeldrift. Totalt tillverkades ett 25-tal Svalan-båtar.
— Marinen och tullen var tidigt mycket intresserade av plastbåtsutvecklingen på Fisksätra. 1956 beställde tullverket en ny tulljagare i plast, måtten var 9,15x2,70 m och den skulle utrustas med en 200 hk motor. 1957 levererades det första exemplaret och var då Sveriges största plastbåt, den följdes av fler till både tullen och marinen. Idag 25 år senare kan vi fortfarande se dessa båtar i tjänst.
1956 - 57 startade det stora minsveparprojektet på Fisksätra. Det tog mycket av företagets resurser i anspråk, men trots det fanns det tid över för att fortsätta utvecklingen av plastbåtarna.
Svalans efterföljare Figatto började tillverkas 1957. Den var 6,0x2,0 m och tillverkades i två versioner, en daycruiser med inombordsmotor och en ruffversion med utombordsmotor. För marinen tillverkades en specialversion som var radiostyrd. Den användes som målbogseringsbåt.
— Nästa projekt var att utveckla en modern campingbåt i plast med övernattningsmöjlighet för två personer. Båten döptes till Fidos camping och var 5,0x1,7 m och utrustad med utombordsmotor. Den tillverkades i ett 50-tal exemplar.
— 1959 presenterade Volvo Penta sin nya Aquamatic. Vi anammade genast idén och började projektera en ny båt för detta motorarrangemang. Båten blev 6,40x2,20 m och döptes till Figatto 60. Den provkördes hösten 1959 och blev en verklig succé, redan samma höst hade de 25 första båtarna sålts för leverans till våren 1960.
— Jollar och roddbåtar fanns också på programmet under hela 1950-talet. Figoletto var en av de första serietillverkade roddbåtarna här i landet och tillverkades i flera hundra ex.
— När femtiotalet var slut var plastbåten en realitet i den svenska skärgården och vi på Fisksätra hade redan producerat flera hundra båtar från små jollar till Sveriges största plastbåt.
En gång hade till och med Fisksätra patentet på Formacell-metoden så man måste hålla med om att varvet låg långt framme när det gäller den tekniska utvecklingen. Att det aldrig blev mer än experiment många gånger förklarar Torild Larsson så här:
— Vi ville helt enkelt aldrig ge avkall på kvaliteten. Ett handupplagt skrov med matta och rowing är det bästa sättet att bygga på. Med matta och sprutning "kan man" nå bra resultat, men det går aldrig att hålla marinens normer med enbart sprutning. Resultatet beror helt på individen som håller i sprutan. Jag har sett exempel på skrov som varit fyra millimeter tjocka på ena sidan och åtta millimeter på den andra.

Till Gränna
1960 hade Fisksätras plastbåtstillverkning vuxit så mycket att man måste börja se sig om efter större lokaler. På varvsområdet var det sedan 1948 byggnadsförbud sedan Nacka kommun köpt in Fisksätra gård.
— Vi fick inte tillstånd att bygga eller göra några förändringar på gamla byggnader.
Det fanns då ingen annan utväg än att söka sig ifrån Stockholmsområdet menade familjen Larsson som också vuxit till sig på senare år. Fisksätra var numer familjeföretaget med stort F.
Torild följde exakt samma mönster som sin far, gifte sig med Inga-Lisa som tog hand om kontoret och fick tre barn som också jobbade i företaget. Pappa Axel var aktiv fram till sin död 1966. Han var även på senare år ofta nere i verkstaden och tittade. Gerda Larsson dog året före sin make.
När plastbåtsexplosionen kom fanns det alltså tillräckligt med mänskliga resurser i företaget för att möta utvecklingen, men lokalerna saknades. I Hövik i Gränna köpte Fisksätra en nedlagd snickerifabrik och byggde där en specialverkstad för plastskrovstillverkning, "Fimoverken". Chef för Grännaverkstaden - blev Arne Antonsson som var svåger med Torild och uppväxt på Fisksätra Varv.

Första plastsegelbåten
Fimoverken hade när lokalerna var färdigutbyggda 1400 kvm uppvärmda verkstäder och sysselsatte 20 man. På kontoret arbetade Arnes fru Pia. Här byggdes "Fingal", den första seriebyggda segelbåten i plast. Premiär inte bara för Fisksätra utan för hela landet. "Nu seglar vi in i plaståldern" skrev Stockholmstidningen 1961 när Fingal presenterades på Allt för sjön den l mars. KSSS, Kungl Svenska Segelsällskapet, stod bakom genom att ha beställt Fingal som lottbåt av konstruktören Knud Reimers. Inom motorbåtskretsar hade man alltmer börjat acceptera plasten som material medan seglarna fortfarande var skeptiska. Kunde en plastbåt verkligen röra sig i vattnet som en träbåt?
— Vi hade själva börjat fundera på att bygga segelbåtar i plast när vi fick den här beställningen, berättar Torild. Den första serien på tre exempar kostade som fullt färdig båt ca 35 000 kr och för skrov med överbyggnad var priset 15000.
Fingal har löa 8,35 m, bredd 2,40 och 31 kvm i krysstället. Deplacement 2,5 ton. Fyra kojplatser och inombordare på 5 hk. Fingal nr 100 gick av stapeln den 29 december 1965. Då hade tillverkningen kommit upp i en takt av skrovfärdig båt med däck, ruff och sittbrunn på 8—10 dagar. Till framgången med Fingal bidrog förstås att båten 1963 gjorde sensation genom att vinna klass IV i Gotland Runt helt överlägset.

”Fräck plastbåt”
”En djärv och fräck liten plastbåt forsade oförmodat över mållinjen som tredje båt bara några timmar efter största klassens ledande örnar”, skrev Dagens Nyheter.
Konstruktören Knud Reimers mötte själv sin skapelse ute vid Almagrundet. Sven Hellström var skeppare och besättningen bestod av Peter Norlin, Stig Kall och Ragnar Håkansson. Medelåldern ombord var 23 år.
- Före 1961—62 var det en tyst överenskommelse mellan Neglingevarvet i Saltsjöbaden och oss att vi bygger motorbåtar och Neglinge segelbåtar, säger Torild. Men När vi byggde de tre första Fingalbåtarna hjälpte Neglinge till genom att göra riggarna. Ett exempel på den fina anda som rådde mellan ”båtbyggare.”
— Jag har aldrig hälsat på Pelle Petterson trots att vi stått på samma båtutställningar så många år. Och han har aldrig gjort någon antydan om att vilja halsa på mig. Vi såg båtfabrikanterna som inkräktare på en marknad som vi båtbyggare byggt upp. Men varvsfolk emellan har vi alltid umgåtts.

Fidran
Nästa storsäljare i Fisksätra-programmet var Havsfidran som visades första gången på Allt för Sjön 1963. Hon var en vidareut-veckling av sportFidran som visats redan året före.
Så här kom fidran till:
En god vän till mig hade funderat på att bygga en liten, knubbig segelbåt i trä, berättar Torild. Lage Eklund ritade upp den och visade mig sedan resultatet. Det hela slutade med att vi gjorde en slankare konstruktion som vi beslöt oss för att bygga i plast.
Första fidran var sportversionen som var helt öppen och såldes skrovfärdig. Så småningom gick fidran att köpa i fem olika versioner: Sportfidra, Ruffidra, Havs-fidra, Motorfidra och Fiskefidra.
Lage Eklund ritade skrov, däck och det sportbetonade däcket. Han hade också i uppdrag att rita Storfidran men blev förhindrad av sjukdom.
Fidran hade måtten löa 6 m, lvl 5 m, största bredd 2,20 m och vid vattenlinjen 1,80 m. Segelytan var 16,7 kvm. Deplacement 1350 kg varav 500 kg i kölen invändigt som ballast. En svensk-amerikan tog sedan patent på det sättet att ballasta båtar. Ett patent som Fisksätra snabbt löste för 10.000 kr. Fördelen var att man slapp bulta kölen vid skrovet.

Tvåa i Skaw Race
En Havsfidra visade sina goda egenskaper i 1966 års hårdaste havskappsegling ”Skaw Race” genom att placera sig som tvåa och bästa svenska båt i klass V. I den tävlingen bröt 100 av 157 startande båtar.
Havsfidran ”Fione” med Bertil Enbom vid rodret kom tvåa enligt handikappregeln i 1968 års Single Handed Transatlantic Race. Enbom krossade Atlanten på 40 dygn, det vill säga på samma tid som Chichester med sin stora båt 1960.
Åke Mattson seglade ”Goodwin II” i samma tävling men med en sämre placering. Torild Larsson tror att 400 fidror har byggts, många på export till Västtyskland, men matrikeln sträcker sig bara till 1973 då 327 exemplar finns med.
Havsfidran kostade på första utställningen 25.200 kr helt segelklar med Färe-Göta 6 hästar.

Sjömätarbåt
Firally var från början en sjömätarbåt. De första exemplaren byggdes 1962 och man kunde se dem i aktion en höstmånad 20 år senare när marinen letade främmande u-båtar i Horsfjärden. De brandgula småbåtarna som sveper fram på linje som en arm och mäter djupet är alltså Fisksätrabyggen. Namnet Firally kommer från ett race som gick från Oslo till Finland där båten placerade sig tvåa.
Firally Cabin har en löa på 6 m, största bredd 2,23 m och deplace-ment 1050-1200 kg. Med Volvo Penta Aquamatic 150/200 gör den en fart på 29 knop. Pris ca 33.000 plus moms år 1968.
”Bunn” kallades en motorbåt som byggdes i Gränna och döptes efter sjön vid fabriken. Bunn visades första gången på utställningen 1962 och hade två 80 hk Volvo Penta Aquamatic, sex kojplatser, pentry, toa och kylskåp. Trots att båten ännu inte provats i sjön var tre exemplar beställda. V-botten med skrov i plast och däck i mahogny-plywood, överbyggnad i polyester. Löa 8,20 m, bredd största 2,55 m. Deplacement skrov 600 kg.
Primör 18 blev snabbaste serietillverkade ruffbåt med en motor när hon premiäråret, 1965, vann 2-liters klassen i Getingloppet. 5,45 löa och största bredd 2,12 m. Skrovet byggdes på Karosserifabriken i Katrineholm som legoarbete. Fisksätras produktion var nu ansträngd.
— En av de båtar som går behagligast i sjön, tycker Torild själv. Hon planar ut och ligger sedan still. Primör 23 var storasyster som kom 1966. Längd löa 7,05 och största bredd 2,55 m. Deplacement 1,3—1,5 ton.
23:an kom 5:a i Roslagsloppet 1966 och gjorde en k lockad fart av 43 knop med två stycken Volvo Penta 138-hästars.

I tändsticksfabrik
Kostymen började nu bli för liten på allvar för Fisksätra. Det var inte roligt att behöva lägga ut byggen på legobasis till andra företag där man inte hade lika god kontroll på kvaliteten som inom de egna väggarna. 1968 upphörde Västerviks Tändsticksfabrik, som ligger i Västerviks hamn, med sin tillverkning och Fisksätra fick erbjudande om att hyra fabrikslokalerna.
— Kontakterna gick förstås genom familjen Wallenberg som nar stora intressen i Tändsticksbolaget. Västerviksfabriken var idealisk för båttillverkning. Ett 25.000 kvm stort, slätt och lättarbetat markområde med 100 meter kaj och 9.000 kvm lämpliga lokaler under ett tak, kunde man inte gärna tacka nej till.

Inom familjen
Leif Larsson, Torilds äldste son, blev platschef i Västervik. På kontoret sm kamrer hittade man givetvis hans fru Harriet. Namnet på Västerviksfilialen blev Fisksätra Produkter. Efter en uppbyggnadsperiod på ett år då man också skulle lära tändsticksarbetare att bygga båtar kom produktionen igång. I Västervik byggdes Havsfidran, Primörserien och Mustang Junior.
Till huvudkontoret Fisksätra Varv AB i Saltsjöbaden koncentrerades nu försäljning, utveckling, leverans och service. Styrelsens ordförande var Inga-Lisa, gift med Torild som var verkställande direktör. Inga-Lisa var också företagets kamrer. Avdelningschef var deras yngste son Sune Larsson. På försäljningen satt Anita Energren, född Larsson förstås. Fisksätra varv var nu utspritt på tre platser i landet men kontrollerades helt av familjen Larsson som hade familjemedlemmar på alla nyckelposterna.
— Jag har aldrig märkt någon nackdel med att ha familjen i företaget, säger Torild. Men det är förstås lättare om man är på samma ställe. Vid frukost och kafferast och middag så resonerar man om problemen och sedan går man ner i verkstaden och gör det. Så fungerar ett familjeföretag.
— Jag pratade med familjen ute i landet varje dag och åkte runt som en tok i Sverige. Hyrde lägenhet och rum både i Gränna och Västervik. Att ha företaget på tre olika ställen blev fruktansvärt tungarbetat. Vi höll nästan på att arbeta ihjäl oss.

Storfidran
Storfidran var nu också i produktion och byggdes på Fimoverken. Torild Larsson hade själv ritat den när Lage Eklund blev sjuk. Åren 1968—1973 byggde man i Gränna 146 Storfidror. Första året blev det 13 stycken men redan andra byggnadsåret var man uppe i 39 båtar. Storfidra med 29 i seglet gick till Bertil Enbom som varit så framgångsrik med Havsfidran.
Storfidran mätte löa 7,6 m, största bredd 2,4 och stack 1,29 m djupt. Deplacement 3,l ton varav i kölen 1,3 ton 29,8 kvm i krysstället. 1969 var priset för plastfärdig och segelklar båt med Volvo Penta MD1 37. 000 kr plus moms.
Förutom de båtar vi berättat om byggde Fisksätra i slutet på 1960-talet även segeljollen Polka användbar som snurrebåt och med åror. Segelytan var på 6,5 kvm.

Entyps kölbåtV Mustang Junior kom till 1968 genom att Pelle Gedda, KSSS tidigare ungdomsledare och ordförande, födde idén till en ny ungdomsbåt och utvecklade tankarna för sina seglarbröder. Man tyckte att seglarna kunde göra något eget som kunde spridas ut över landets gränser och tillverkas under normal konkurrens. Tord Byqvist ritade en liten kölbåt fri från jollekaraktär, sjövärdig och vacker med de flesta av större båtars kappseglings- och trimningsfinesser. Mustangen skulle användas framförallt vid utbildning av kappseglare. Fisksätra varv åtog sig att tillverka den första serien på 200 båtar. Gustav Arph åtog sig att finansiera och sälja den första serien. Han fick ensamförsäljningen inom Sverige och Fisksätra fick tillverkningsrätten från KSSS för åren 1969-71. KSSS fick ställa ekonomisk garanti på 100.000 kr. I grundutförande kostade Mustang j:r 8.800 kr.
— Tyvärr blev inte mer än 150 båtar byggda av oss, säger Torild. Mustang blev entypsbåt med eget förbund ett år senare, men fick hård konkurrens av blå Monark 606 som kom samtidigt.

Varvet blev marina
1970-talet inleddes med propåer från banker och från utvecklingsfonden att Fisksätra Varv skulle starta samarbete med andra företag i branschen för att kunna utvecklas bättre och snabbare. För att expandera måste Fisksätra börja sälja båtar på kredit som de andra båtindustrierna. Hittills hade serierna varit helt intäckta med kapital. Båtköparen fick betala en tredjedel vid kontraktsdatum, en tredjedel när skrovet var färdigt och den återstående tredjedelen av priset vid leverans. Att bygga båtar på lager ställde helt andra krav på rörelsekapital än vad varvet förfogade över.
- Vi äldre hade ju fått pantförskriva villor och sommarställen som säkerhet för företagets lån, men vi tyckte inte att vi kunde kräva detsamma av nästa generation i familjen Larsson.
Larssons hade familjeråd och beslöt att en del av företaget skulle säljas så att man fick loss kapital. 1973 såldes servicedelen av företaget, det gamla varvet i Fisksätra till Kjell Berglund som säljer båtar och driver marina under namnet Fisksätra Marina. Samma år flyttade Torild och Inga-Lisa till Västervik.

Folkparcan
Året före hade Fisksätra tagit över båttillverkningen från ASJ, AB Svenska Järnvägsverkstäderna, som hade Folkparcan och Ohlson 22 på programmet. Varvet hade tidigare samarbetat med ASJ som hade en verkstad i Katrineholm för att bygga om bussar till högertrafik. Där gjordes Primör 18 som legoarbete åt Fisksätra. Marc Wallenberg satt ordförande i styrelsen för ASJ och var förstås den som ordnade kontakterna.
ASJ hade räknat med att sälja en serie på 1000 Folkparcor på 3—5 år. Därefter hade det låga priset 19000 kr satts. Men ASJ tillverkade inte mer än cirka etthundra Folkparcor och totalt har bara 600 båtar levererats. Torild ritade om båten, höjde friborden och gjorde förskeppet bärigare och inredningen funktionellare. Folkparcan byggd i Västervik kom att kosta 30.000 kr. Parca 22 kallas Fisksätras senare bensinalternativ som hade bättre sittbrunnsutrymme med motorn i akterruffen. Kostade ca 50.000 kr med Volvo Penta Aqua 115/100 paketet. Gemensamma data löa 6,40 m, bredd 2,35 m, djupgående 0,7 m. Deplacement 1400 kg.

Göta 30:an
S 30 ritades 1972 av Knud Reimers som en moderniserad A 30. Från början kallades båten "Göta 30:an" efter Göta Segel Sällskap i Stockholm som var initiativtagare till en entyps skärgårdskryssare för Svenska Seglarförbundet.
Projektet hade ett starkt finansiellt stöd som bestod av bankdirektör Jacob Wallenberg, Marcus Wallenberg, Gudmund Silverstolpe, skeppsredare Hampus Salén och byggmästare John Mattsson. När efterfrågan på Fingal började dala kom erbjudandet att bygga S 30 lägligt för Fisksätra. Båten byggdes i Gränna och presenterades på Allt för sjön 1972 där den väckte stort intresse. Löa 12,5 m, största bredd 2,5 m. Djupgående 1,47 m. Deplacement 3.100 kg, varav i kolen 1.450kg. Krysställ 37,5 kvm. Priset på hösten 1972 var 59.700 kr utan segel och instrument.

Swede 55 och Parant
En 40:a ritad av Knud Reimers ägdes av en segelmakare från Australien. Hon modifierades till havskappseglare och vann nästan alla seglingar hon ställde upp i. "Siska" som hon hette var förebilden för Swede 55 som Knud Reimers ritade 1975. I gruppen som tänkte fram Swede 55 fanns förutom initiativtagaren Olle H-brand och hans kompanjon Berit Mellqvist, Knud Reimers, Torild Larsson, Börje Larsson, kappseglare, Sven-Olof Ridder, köl- och roderdesign, Leif Yxfeldt, Gunnar Franke, inredning och Peder Cederschiöld, segelmakare.
I början av år 1976 kostade Swede 55 280.000 kr utan segel, huvudvinschar, pulpits, mantåg och specialutrustning.
Skrovet var en läckerbit på 16 m löa, i vattenlinjen 12 m. Största bredd 3 m och sticket 2 m. I den utanpåliggande blykölen låg 3.200 kg av hela deplacementet på 7 100 kg. I krysstället 74 kvm.
1975 kom också Parant, en motorseglare ritad av Einar Ohlson. Torild Larsson var i början inne på att man skulle ta bort kölen och använda Paranten som motorbåt, men det blev aldrig av och båten har uteslutande byggts som motorseglare.
Löa 7,60, bredd största, 2,85. djupgående 1,5 m. Deplacement 2,8 ton. Kölvikt l ton. 25 kvm i krysstället. I mars 1975 kostade Parant 90.800 kr med Volvo Penta MD11.
Debutant presenterades på våren 1975. Torild hade ritat en liten osänkbar ruffad turseglare mest tänkt som pojkbåt. Den hade samma beslag som satt på Parant och Ohlson 22. Kostade första året 29.000 kr med krysställ.

Partner sökes
Produktionen för ett år framåt från september 1975 var planerad till: 35 st S 30, 40 st Ohlson 22, 10 st Havsfidra, 80 st Debutant, 25 st Folkparca, 20 st Parca 22, 40 st Parant, 5 st Swede 55, och 6 st Parad. Eller sammanlagt 261 båtar.V I det läget behövde Fisksätra ytterligare tillskott av kapital och började se sig om efter en partner.V S-E Banken som alltid hade haft lösningar att föreslå hade också nu en kontakt att förmedla. Gylling-Företagen, en av bankens kunder, visade sig vara intresserade av att få in ett ben i fritidsbranschen.V 1976 lagom till industrisemestern gick Gylling in och övertog två tredjedelar av aktierna i Fisksätra Varv AB. Personalen fick informationen innan de gick på semester att allting skulle fortsätta som vanligt.V — Tanken var från början att det skulle vara ett samarbete mellan familjen Larsson och Gylling, men det sprack, berättar Torild.

Varför sprack det?
Här skulle vi egentligen ha redogjort för de viktigaste orsakerna till att samarbetet sprack. Det visade sig dock fortfarande vara ett synnerligen infekterat ämne, trots att det nu är snart fyra år sedan företaget avvecklades. Vi går därför inte närmare in på hur och varför Fisksätra försvann, utan nöjer oss med att konstatera att familjeföretagande resp "vanligt" företagande med krav på lönsamhet är två vitt skilda saker. Det är båtbranschens tragedi att inte vara industriellt lönsam.
Samarbetet varade i tre år. 1979 inställdes betalningarna och avvecklingen av det gamla ärevördiga Fisksätra Varv började.
Västerviksfabriken är idag enbart serviceföretag och drivs under namnet Solkustens marina. Fimoverken ägs av kommunen och där bygger man fortfarande båtar. Tidigare Omega 42 och numer Aramis.
Formarna har Gyllings hyrt ut eller sålt till olika håll: Storfidrans har gått till Holland. Havsfidrans form finns hos Idevalls Finmekaniska Verkstad i Älvsjö utanför Stockholm. Parant liksom Swede 55 och S 30 gick till L O Norlin i Nyköping. Därefter har Crown Marine i Oxelösund tagit över S 30 och Swede 55. RC-Marin i Rimforsa tog hand om Ohlson 22.

Kvar i branschen
Hur har det gått för familjen Larsson då? Det har ordnat sig ganska bra skulle man kunna säga. .De flesta är kvar i båtbranschen.
Torild och Inga-Lisa har flyttat till Saltsjö-Boo, nära Fisksätra där Torild driver Marinbyrån och åtar sig konsultuppdrag, båtbesiktning och konstruktion. Inga-Lisa är förstås kamrer.
Leif Larsson stannade kvar i Västervik och sköter servicen på Storebro Bruk. Harriet har Dukabutiker på samma ort. Svågern Arne Antonsson har en egen marina i Tranås. Sune Larsson, yngste sonen, stannade kvar i Fisksätra till 1977. Han lämnade sedan branschen.
Ser man på utvecklingen som varit så var det rätt beslut för familjen Larsson att sälja, säger Torild. Vi tre som jobbat med plasten mådde väl inte så bra. Nu efter fem år kan jag gå uppför en brant backe igen. Konditionen börjar komma tillbaka.