Ett snabbt beslut
I mitten av juli 1976 låg vi längsförtöjda vid den gamla stenlast-kajen i Sandviks hamn på Öland. Det blåste nordlig vind i Kalmarsund och sådan vind betyder ganska hög sjö men vi låg med stäven mot norr och sprayhooden på vår Havsfidra skyddade oss från vinden som bar med sig sand från hamnplanen.
Alla vi fyra i besättningen satt uppe på vågbrytaren och tittade på den ena båten efter den andra som kom in för att söka skydd och alla hade svårigheter med sjön som kom in från babordssidan. Alla utom en grön Parant som gick förbluffande stadigt. Den kunde också nästan svänga runt kölen inne i hamnen. Senare på eftermiddagen bad vi att få titta närmare på den och så var vi alla (i synnerhet hustru och döttrar) överens om att en sådan skulle vi ha. Vi avbröt sommarseglingen och vände hem mot Karlshamn vilket gick fort eftersom vinden de närmaste två dagarna fortsatte att vara nordlig. Fidran gick ju bra på läns vilket en gång en bekant kommenterade med att i medvind kan en träsko segla.

Till Fisksätravarvet i Västervik
Efter hemkomsten snabb biltur upp till Fisksätra varv i Västervik där Torild Larsson på sitt lugna sakkunniga sätt befriade oss från eventuell oro inför att skaffa en fenkölad båt. Kölens infästning verkade helt betryggande och att en Ohlsson 22 kunde segla det visste vi och detta var ju på många sätt en förstorad Ohlsson 22 dvs en Ohlsson 25 med ett ton i kölen.
Leverans bestämdes till första veckan i maj 1977 och det var bara att återvända hem för att sälja en blå Havsfidra helst innan seglingssäsongen var över. Det lyckades dock till en köpare som uppenbarligen inte var särskilt van vid båtar. Hela vintern led vi med "vår" Fidra som låg kvar i isen vid Sternö vindhamn i Karlshamn och blev illa behandlad av de isflak som lastfartygen bröt upp när de skulle vända runt för att komma in till kaj och lasta blästersanden från Sternö Blåberg. Han sålde den senare till en fiskare och sedan dess har den mått bra.

Förskottsbetalning följd av lång väntan
25 procent av köpeskillingen skulle betalas i förskott och vi ville ha bankgaranti på beloppet vilket inte var helt populärt eftersom man nog tog detta som ett misstroende mot företagets ekonomiska soliditet. Hur det nu än var med denna så kostade "bankgarantin" endast 400 kronor och det tyckte vi var väl använda pengar.
Under våren 1977 blev det sedan flera resor till Västervik för att titta på hur "vår" Parant växte fram.
Vintern stannade kvar länge det året och fortfarande mot slutet av april låg isen kvar i vikarna som man kunde se längs bilvägen till Västervik. Det verkade något litet oroande. Vi ville gärna vara tre när vi seglade hem och hade vidtalat god vän som vi träffat en stormig natt i Torhamn 2 år tidigare. Det var en sådan vindriktning då det skvalpar ordentligt i Torhamns yttre hamnbassäng och frampå natten undrade vi om Fidran skulle flyga upp på kajen. Det gjorde den inte. Inte hans Vega heller.

En nattlig affär
Första veckan i maj inträffade vi så alla tre i Västervik för att segla hem Paranten till Sternö Vindhamn i Karlshamn. Det fanns ingen is i Västerviks hamn och allt verkade bra förutom att det pågick en strejk på Fisksätra Varv så att någon båt kunde inte levereras på vanligt sätt. Vi visste dock redan vad som gällde dvs att båten inte kunde levereras förrän efter kl 22.00 alltså efter mörkrets inbrott. Förutom proviant för några dagar medförde vi en Postväxel och en Silvakompass. På avtalad tid skedde så leveransen dvs vi bytte Postväxeln mot ett kvitto och en Parant med storsegel - genua - kryssfock.
Vi hade också planerat att starta före gryningen.
Två tredjedelar av besättningen tog en promenad i Västervik som var stilla och tyst men de båda motionärerna hade roligt för de hördes hela tiden tvärs över hamnen. Själv var jag sysselsatt med att montera in kompassen och att kontrollera båten en extra gång.

Avfärd i gryniongen
Det var fortfarande mörkt när vi lossade förtöjningarna och gav oss iväg. Visserligen var kompassen inte devierad men det skulle vi lösa under vägen sedan vi börjat med att enbart navigera efter utprickningen. Vi kom dock snart underfund med en konsekvens av den sena våren. Vårutprickningen var inte färdig!!!

"...med ett brak lossnade matbordet..."
Nåja, ut till och genom Spårösund hittar man ändå men sedan blev det litet problematiskt. Vi stannade upp och bestämde oss för att äta medan det ljusnade så att vi med hjälp av användbara enslinjer kunde ordna detta med kompassen. Sedan började det blåsa upp från styrbord och vi satte segel. Båten började kränga ner och med ett brak lossnade matbordet och ramlade ner på durken samtidigt som det slet bort väggfästena. Haspen som skulle hålla bordsbenet på plats hade inte blivit monterad utan benet hade fällts ihop.
Bordet fick ligga där det låg för nu var viktigare saker på gång när vi skulle följa den outprickade farleden i första hand mot inloppet till Händelöp. Det kändes bäst att gå inomskärs för det kunde måhända tänkas att något mera inte blivit riktigt monterat. Vi försökte hålla oss någorlunda mitt i farleden och detta gick bra ända ner till Händelöpsinfarten där två spiror stack upp ur vattnet.

Ett vrak i vägen
Ett förslag var att det kunde vara en sjunken tvåmastare och att vi borde gå på ena sidan om dem. Men vilken sida. Ett snabbt beslut var av nöden och vi tog dem på styrbordsidan och det var tydligen riktigt för vi körde inte på något. Om det gått lika bra på andra sidan fick vi inte veta. Inte heller om det verkligen var en sjunken tvåmastare.
Vi fortsatte ner mot infarten till Stora Kuggen och vidare ner mot och förbi Klompen och så till vänster om den lilla ön som ligger mitt i farleden och som man kan gå på båda sidor om. Under tiden fortsatte vi att kontrollera kompassen som föreföll att visa rätt.

Loggen la av!
Däremot stannade loggen mer eller mindre helt när man kom under 3 knop så den hade vi slutat tro på. Vi fortsatte söderut och så 90 grader till vänster och så att vi skulle passera söder om Kålsö och sedan var det snart dags att svänga ner mot fyren mittför norra inloppet till Istergåsfladen och vidare ner mot tornet på Kråkelunds lotsstation och sedan svag sväng till vänster så att vi skulle komma utanför näten. Det kändes inte helt bra att gå biten från Istergåsfladen till Kråkelunds lotstation utan att ha någon utprickning att hålla sig till men det gick utan problem.
Sedan fortsatte vi ner mot Blå Jungfrun som vi passerade ganska nära och inte märkte vi av det som anges i min tyska handbok: "Stora kompassfelvisningar har konstaterats vid Utgrunden och väster om Blå Jungfrun".
Den 19 november 1634 passerade Charles Ogier, som var sekreterare till franske ambassadören, Blå Jungfrun och fick då höra berättas att högst upp på klippan fanns en sjö med svart vatten och med svarta fiskar som man blev sjuk av att äta.
En annan gammal sägen berättar att en jungfru som blivit våldtagen av stråtrövare ville dölja sin skam och lät sätta sig över till klippan dit ingen kom. Ensam och övergiven på den torra klippan där inget fanns att livnära sig av kastade hon sig i sjön vars vatten då fick sin mörka färg som tecken på hennes svarta förtvivlan. Charles Ogier fortsätter: "Hur sällsynta är inte numera flickor som på detta sätt skulle vilja sona en skam som de själva ådragit sig eller som blivit dem påtvingade". Vi räknade med att hinna till Borgholm utan att råka ut för felvisande kompass eller stråtrövare helst innan det blev mörkt och det gick bra.
Så bra gick det inte för Charles Ogier för hans fartyg tog sig på två dagar hela vägen upp till i höjd med Nynäshamn och råkade sedan ut för storm och blåste hela vägen tillbaka till Kalmar. Nästa försök att komma till Stockholm gjordes med häst och vagn och det tog 3 veckor.

Hur stoppar man en Parant?
När vi skulle lägga till inne i Borgholms hamn var det första gången jag gjorde detta med den nya båten. Fidran hade 10 hk och en stor propeller och vägde 1400 kg. Paranten vägde det dubbla och hade också 10 hk med alltför stor stigning på propellern och den ville inte stanna så snabbt som Fidran brukade göra! Vi klarade oss med nöd och näppe från att göra åverkan på kajen.
Det var gott med mat och det hade varit klart solsken hela dagen och vi hade hunnit bli ganska brända. I synnerhet en näsa såg klart skadad ut. Det skulle dock inte bli så mycket sol sedan.
Nattsömnen blev god för vi hade en del att ta igen sedan föregående natt. Nästa morgon bestämde vi oss för att försöka hinna minst till hamnen i Kristianopel. Vindriktningen var den rätta och vi passerade ut genom södra inloppet och svängde ner mot Sillåsens fyr utanför Skäggenäs udde och fortsatte ner mot Kalmar och tänkte på när den av grundstötning utanför Köpingsvik skadade "Elefanten" gjorde samma resa i augusti 1564 och nästan lyckades ta sig fram till varvet på Björkenäs norr om Kalmar. Man klarade dock inte av uppgrundningen norr om Svartö. Förskeppet hade tagit in för mycket vatten och låg djupt. Så cirka 140 meter norr om Svartös yttersta udde satt man fast och trots försök att varpa sig in och senare även försök att lyfta upp fartyget så gick det inte att flytta det utan "Elefanten" låg där den låg och gör alltjämt så.
Elefanten började byggas 1554 och första resan gjordes 1560 och det var med Elefanten som Erik XIV skulle rest till England för att fria till Elisabeth. Resan blev dock inställd. Elefantens sista strid ägde rum vid Ölands norra udde 14-15 augusti 1564 och det var vid tillbakaresan till Kalmar som grundstötningen ägde rum .
Erik påbörjade senare med annat fartyg en ny Englandsresa men vände vid Skagen. Förmodligen var vädret dåligt och han tyckte kanske lika illa om sjögång som Gustav Vasa gjorde. Vi klarade oss dock utan problem förbi Kalmar och konstaterade efter hand att det började dra emot alltmera när vinden började gå över mot syd.

Grund och inga prickar
Målet var dock fortfarande Kristianopels hamn som är lätt att komma in i genom att använda kända ensmärken. Dvs hålla kyrkans östra gavelspets under tornets södra lucka. Om man försöker snedda in för mycket från norr hamnar man på grundet mitt i inloppet. De prickar som finns söderut i farleden inemot staden är till hjälp och gör att man inte kan komma fel. Dvs om de är uppsatta, vilket de inte var denna gång och inte heller nästan exakt 4 år tidigare fanns denna utprickning på plats. När vi den gången kom i hamn möttes vi av två fiskare som hade undrat om vi skulle köra på liksom en tysk motorbåt hade gjort två dagar tidigare.
Även denna gång gick det bra och en välförtjänt middag väntade allt medan vinden tilltog och blev rent sydlig. Vi hade seglat in med rorkult som styrning och inte använt rattstyrningen.
En kvällspromenad runt rester av stadsmuren och övriga gamla befästningar var lagom motion för att sedan kunna sova gott. Försvarsverken raserades till större delen 1677 men stadens storlek kan man ännu få en uppfattning om och den gamla kyrkan finns ju kvar. År 1682 behövde man få stadsbefolkning till Karlskrona och beordrade invånarna i Kristianopel att flytta dit liksom man också gjorde med invånarna i Ronneby.Både i Kristianopel och i Ronneby var man dock märkvärdigt motspänstiga när det gällde flyttandet.

Att styra utan styrning
Någorlunda tidig frukost nästa dag och så var det dags att lägga ut. Vinden hade mojnat en del men var fortfarande sydlig. Förtöjningarna lossades snabbt och vi backade ut från kajen och jag vred ratten åt höger. Fören svängde 90 grader. Sakta fart framåt och rattutslag åt vänster och sedan rakt nord ut genom det ganska smala inloppet och längs med vågbrytaren. När vi kommit förbi denna var det dags att snabbt svänga åt höger igen. Men det ville inte Paranten vara med om utan fortsatte rakt fram med den sydliga vinden i aktern. Vad stod på? Jo men visst. Rattstyrningen hade ju inte blivit inkopplad dagen innan. Under hela färden ut från kajen och genom hamnen hade vi inte haft någon styrning alls. Det var vinden och litet motor som skött alltsammans medan jag stått och vridit på en icke fungerande ratt. Jag kunde bara hoppas att fiskaren som tittade på inte märkte något.
När vi kom längre ut märktes den tilltagande sydliga vinden alltmera och sjön var redan ganska grov. Vi gick med motor men framfarten blev allt långsammare och till sist rörde vi oss knappast framåt överhuvudtaget. Vi beräknade att färden ner till Torhamns udde med aktuell fart skulle ta minst 24 timmar med motor så nu var det bra med segel. Två ganska korta slag blev för jobbigt så nästa blev betydligt längre ut mot Balticum. När vi skulle vända tillbaka mot Sverige försvann kryssfockens schackel plötsligt och seglet flyttade sig en bra bit upp på förstaget. Vågorna var rätt höga och när man satt med fötterna nere i ankarboxen för att hålla sig kvar så var man ena stunden högt uppe i luften och i nästa stund satt man i vatten. Vi hade ingen reservschackel men en bit lina löste problemet. Sedan var det bara att fortsätta arbeta sig söderut och vi hade givit upp tanken på att gå runt Utlängan. Det verkade bättre att gå in genom inloppet till Torhamnsfjärden och sedan fortsätta inomskärs för att slippa de stora vågorna.

Ta ner seglen!
Visserligen var det fortfarande dåligt med utprickning men vi kom igenom det trånga stället vid den gamla lotsplatsen och vände mot norr och gjorde dryga 7 knop och konstaterade att det inte fanns någon utprickning inne i Torhamnsfjärden heller. Daisy satt längst fram och såg stenbumlingarna strax under vattenytan svepa förbi på styrbordssidan och utropade:"Ta för h(--)e ner seglen". Det gjorde vi snabbt och återgick till motorgång upp emot linfärjan vid Ytterösund och förbi så att vi hade den senare så bekanta Gåsefjärden på babordssidan och fortsatte leden norrut förbi Marinens förtöjningsplatser tills det var dags att svänga vänster mot Möcklöbron med hjälp av ensmärkena.
Brovakten var på plats och vi slapp vänta på att komma igenom. Vi hade nu sjölä men fortsatte att köra motor och avsikten var att söka nattförtöjning vid Drottningskärs brygga efter att ha passerat genom den vanliga farleden.
Då visste jag inte att jag skulle komma till Drottningskär en gång till det året då där var ett stort möte med 400 skolsköterskor från hela landet samt Marinens musikkår under ledning av Egon Kärrman. "Kolossalt kalas i kastellet" kallade Blekinge Läns Tidning det för. Fast vi fick denna gång göra maten själva och äta den utan musikkår.
Några krigshandlingar har inte dessa befästningar varit med om men det var nära i början av april 1801 när Nelson efter att ha förstört danska flottan i Köpenhamn var på väg mot Drottningskär men mordet på ryske tsaren gjorde att planerna ändrades.
Vi fortsatte in mot Karlskrona och söder om Verkö svängde vi sydväst upp mot "God Natt" och sedan söder ut till Drottningskär. Vi hade bryggan nästan för oss själva.
Under vägen kunde vi se in mot Stumholmen där det redan vid tiden för första världskriget fanns ett centrum för Marinflyg och dit Olle Dahlbeck 1915 gjorde en spektakulär flygning från Stockholm.
Vi passerade också det ställe söder om bastion Aurora där jag under sista hälften av 1930-talet tillsammans med far kunde beundra de stora pansarskeppen med deras mäktiga 28-cm kanoner. Det fanns ibland möjlighet att få se dem även på nära håll.
På morgonen var vädret bättre och vi gick rakt ut mot Karlskrona angöring fast inte riktigt ändå eftersom den för dagen ansvarige navigatören hade missat detta med att vi hade annan skala på sjökortet än dagen innan.
En bit ut mötte vi ett antal motortorpedbåtar som i hög fart gick på båda sidor om oss utan att ha några funderingar på att minska farten. De här vågorna var något mindre än de vi haft dagen innan men kom från alla håll samtidigt och tätare om man säger så. Från angöringsboj en var det bara att sätta kursen en till bit utanför Tärnö udde. Vi passerade Gåsfetens fyr och fortsatte söder om Ronneby. År 1685 hade man där ännu inte velat flytta till Karlskrona varför myndigheterna tog till storsläggan och på våren 1685 beslagtog husens fönster och dörrar så att de inte skulle gå att bo i nästkommande vinter. Man avsåg att "lägga ner" Ronneby som stad. Det kom efter detta nya invånare till Karlskrona men några blev kvar i Ronneby som inte försvann vilket ju egentligen hade varit meningen.
Något förbi Tärnöspetsen vände vi in mot Karlshamn och var snart framme vid hemmahamnen dvs Sternö Vindhamn mellan Sternö och Boön, där man fortfarande kan se spår efter det gamla skeppsvarvet.
Den som har vägen förbi kan också hitta den gamla kyrkogården och resterna efter det hus där en av de överlevande från Titanic hade vuxit upp.
Numera (2006) finns ordentlig vägvisning som gör det lättare att hitta resterna efter det som pågick för 300 år sedan. Ett besök på kastellet är också nästan ett måste.

Yngve Nilsson
Parant nr 63 "Paranta", 1977