Vem har ansvar om färgen flagnar?

Våra medlemmar ställer frågor om hur man kan renovera platskrovets yta, eventuellt med hel ommålning. Skall man lägga på ny gelcoat eller övergå till expoxilack för att få en fräsch grön färg?
I varje fall är det avgörande att välja både rätt tillvägagångssätt och rätt färg. Det framgår av en viktig artikel i nr 10/2001 av På Kryss, "Vem har ansvar om färgen flagnar?" med text av Jonas Ekblad.
Genom ett särskilt tillmötesgående har vi fått chefredaktör Erling Mats och författaren Jonas Ekblads tillstånd att återge innehållet i artikeln här, vilket vi tackar för!


Hösten 1998 återvände Milo Dahlmann från en hård segling Stockholm - Sydamerika - Panamakanalen - Stockholm.
Hennes båt - lilla Bianca 27:an Artemisia var sliten vid hemkomsten.
På Kryss var med när besiktningsmannen Jörgen Wallin gick igenom båten strax efter hemkomsten.
Han konstaterade att Artemisia inte uppvisade några akuta, strukturella brister i plastlaminatet. Däremot var han förvånad över hur mycket stryk båten tagit rent kosmetiskt. Gelcoaten hade krackelerat både över och under vattenlinjen, båten hade plastpest sedan länge och plastlaminatet var fuktigt.
Motorn hade gett upp 35 sjömil från hemmahamnen. Botten var kraftigt bevuxen. Rullrevet var demonterat eftersom ett förstag gått av i närheten av Kuba. Artemisia var trött. Båtens värde uppskattade Jörgen Wallin till tjugo- till trettiotusen kronor. Normalt pris för en begagnad Bianca 27 ligger kring hundratusen.
Som många långseglare älskar Milo sin båt. Hon talar om den som om den vore ett levande väsen - med egen vilja och egna, speciella önskemål.
”Jag kunde inte låta henne fortsätta att se ut så där”, berättar Milo. ”Även om jag kanske säljer henne för att köpa en större båt som är bättre lämpad för en segling till Antarktis så var det nödvän­digt att göra något. Antingen skulle jag eller nästa ägare göra det. Det var lika bra att göra det själv.”
Milo studerade boken ”Böldpest” av Peter Nylander och blev övertygad om att det, som behövdes var en radikal åtgärd. Bort med all gelcoat. På med bästa sortens epoxi och därefter sprut­lackering.
"Det här handlade om proffsjobb”, säger Milo. ”Jag kan inte blästra, jag kan inte sprutlackera och dessutom behövde båten stå inomhus en vinter för att torka ut ordentligt.”
Milo fick tips om Duvholmens varv i närheten av Lidingö som kunde ta upp Artemisia hösten 1999. Efter att all gelcoat hyvlats och blästrats bort fick båten stå inomhus i en uppvärmd lokal för att torka ut ordentligt. En finess med det här varvet var att det accepterade att Milo själv utförde en del arbeten på båten. Hon demonterade och monte­rade alla trädetaljer, beslag, rutor etc., slipade och spacklade en del. Båten skulle bli riktigt fin och nylackerad även på överbyggnad och däck.
Båten inspekterades av experter från Tekniska Högskolan och av Adam Robson som importerar West Epoxi Systern. Tillsammans med varvet enades alla om att den rätta behandlingen efter urtorkning av plastlaminatet var West Epoxi och därefter grundmålning och sedan sprutmålning med lackfärg över vattenlinjen och LeFants bottenfärg under vattenlinjen. Adam Robson leve­rerade epoxin och sponsrade dessutom det hela med grundfärg och lackfärg från Hempels.
Hösten år 2000 sjösattes en Artemisia som blivit helt fräsch. Världens finaste Blanca 27 var född. 87 000 kronor och massor med eget arbete hade det kostat.
Man kunde väl undra om det var ekonomiskt försvarbart att lägga ner så mycket pengar och jobb på en båt i den prisklassen men Milo ångrade sig inte en sekund. Hon och Artemisia sken ikapp då en och annan bryggkalle som tidigare dömt ut båten som vrak nu fick ta tillbaka allt. Men i våras kom det smolk i glädjebägaren. Milo berättar:
”Båten låg i sjön över vintern och när jag skulle polera friborden på våren upptäckte jag att de var småknottriga - särskilt nära vattenlinjen. När jag kände med handen under vattenytan kändes det att färgen var ännu bubbligare där.”
Adam Robson och en representant från varvet inspekterade båten i sjön och konstaterade att detta måste undersökas vidare på land. I september tog varvet upp Artemisia. Varvets personal, Adam Robson, personal från Hempels och Milo inspekterade båten. Milo igen:
”Ett stycke under vattenlinjen var det stora färgflagor som föll bort. När man petade hål på blåsorna visade det sig att West Epoxin var intakt. Problemet tycktes vara Hempels grundfärg. Längre ner under vattenlinjen hade en grundfärg från LeFant använts och där fanns inga fel alls.”
”En annan förklaring kan vara att varvet målat ner fribordens lackfärg även under vattenlinjen och det är den inte avsedd för.
Hempels kontrollerade hur lång tid varvet väntat mellan strykningarna. Men hade inget att anmärka eftersom varvet hade fört loggbok över sina åtgärder och kunde visa exakt när de gjort vad.
Temperatur och fuktighet var också under kontroll i inomhusmiljön.”
”Varvet uppgav att det här nog skulle kosta tjugo- till tjugofemtusenkronor att åtgärda”, berättar Milo.
”Hempels erbjöd sig att stå för färgen men jag ville inte försöka med deras färger en gång till.
I synnerhet som Hempels representant gång på gång upprepade att färgen tillverkats sedan mitten av 80-talet och att antalet reklamationer varit försumbart få.”
”Dåliga odds”, tyckte Milo.
Efter det här mötet började varvet sitt arbete med att slipa bort färgen på botten och fribord ner till epoxin. I november sjösattes båten och varvet presenterade en räkning på 39 588 kronor.
Ett brev från Hempels till varvet avslutas med: »Vi beklagar att ni fått dessa problem men kan utgående från våra produkter och bruksanvisningar inte finna orsakerna till målningsresultatet.
Vår försäljning är så omfattande och reklamationerna är obefintliga när det gäller de aktuella produkterna.”
Varvet anser att det måste vara något fel på färgen och att de inte gjort fel.
Milo är upprörd:
”Här har jag betalat nästan nittiotusen för att få båten fin. När något sedan går snett är det ingen som tar ansvar.
Varvet och Hempels skyller på varandra. Men nu förväntas jag betala fyrtiotusen. Jösses vad rättslös man kan känna sig...”

Duvholmsvarvets kommentar
Milo ringde oss under sommaren och talade om att hon hade sett små blåsor i färgen och undrade vad det var.
En representant från varvet åkte då ut till Djurö med Adam Robson för att se vad som hänt. De såg blåsor och ville lyfta båten för att se hur stort problemet var och kom överens om att ta båten till vårt varv på Duvholmen för att lyfta den och kontrollera botten.
Det görs. Vi kunde då konstatera att inget hade hänt med epoxin (West epoxi). Men konstigt nog har något hänt med Hempels epoxi. Den släppte under vattenlinjen men LeFants primer satt kvar utan problem.
Då Milo blev sponsrad av Hempel via Adam Robson och vi inte hade något med den produkten att göra enades vi om att Milo skulle kontakta Hempel för reklamation.
Två man från Hempel kom då upp till Stockholm och tillsammans med Milo kom de ut till varvet för att titta på båten.
De fick ta del av de tider vi arbetat med Milos båt för att se om vi missat något. Så var emellertid inte fallet.
De tyckte heller inte att lokalen var för liten (om lokalen är liten när man sprutar kan inte lösningsmedlet frigöra sig utan det blir inneslutningar av lösningsmedel som då kan leda till blåsor).
De kunde alltså inte hitta något fel i det vi gjort. Männen från Hempel ville heller inte ta med sig prov för analys utan sa att tyvärr händer sånt här ibland och man vet ej varför.
Jag frågar sedan Milo vad vi skulle göra. ”Börja med arbete”, sa hon.
”Jag återkommer när Hempel har ringt mig.” När hon ringde någon vecka senare meddelade hon att Hempel inte kommer att betala utan bara ge ny färg.
Jag undrade då om vi inte skulle vänta med arbetet om det blev en process.
”Nej, fortsätt med båten, vi ordnar det här”, sa Milo. Jag anser att vi fått klartecken av henne om betalning på det ena eller andra sättet. Annars hade vi väntat tills skuldfrågan var klar.

Dan Rydholm

I en bildtext till artikeln påpekas: "Moderna tvåkomponentsfärger är känsliga. De kräver rätt temperatur, rätt lösningsmedel, rätt torktid, rätt lokal, och rätt primer."
Var det juridiska ansvaret till slut kommer att ligga framgår inte av artikeln, men professor Hugo Tiberg har studerat fallet och hans yttrande finns under rubriken "Så här säger juristen" på sidan 43 i På kryss nr 10/2001.


Åter till förteckningen över olika artiklar

Åter till startsidan