Först gällde det om att få båten inmätt efter Dansk Handicap-reglerna. Det innebar att båten både skulle mätas och vägas, och dessförinnan tömmas på varenda pinal, dvs. allt inklusive dynor, ölburkar, verktyg och sonens leksaker. Redan här började kontroverserna: Maken föreslog att vi skulle hyra ett täckt släp och lägga in allt där. Jag tyckte först att det var en komplett idiotisk idé, omständlig och besvärlig på typiskt make-manér. Men när han lyckades fixa ett gratis släp och det visade sig att vi kunde tömma båten dagen innan, insåg jag att lösningen var genialisk.

Återstod alltså att lyfta båten. Enligt mätmannen skulle det ske med masten på. Maken blev vansinnig, aldrig skulle han lyfta med masten på, det förstod jag väl att båten kunde tippa och slås sönder och att försäkringen inte gällde, och att man inte kunde få lyftramen runt båten med masten på! Lite konfunderad pratade jag med mätmannen igen. – Jo, ni ska bara ta loss akterstaget, så går det fint, svarade han lugnande. Jag åter till maken och förklarade för honom hur vi skulle göra. Han hysterisk igen, det förstod jag väl att mätmannen tänkte på 7/8-dels rigg och inte en mastheadbåt, säkert skulle masten tippa framöver om vi släppte akterstaget. Jag invände milt men ganska bestämt att han väl för sjutton kunde inse att mätmannen hade gjort sådant här hundratals gånger tidigare, och att han visste mera än maken om sådana här saker. Maken ännu argare när jag misstror honom och litar på mätmannen.

Stämningen inte riktigt på toppen, men då kommer jag på att vi har centrumlyft, så vi kan lyfta utan att lossa akterstaget. Mitt förslag möts med numera välkänd misstro. Det centumlyftet har vi ju aldrig använt, det kanske inte håller för båtens tyngd, vem vet om inte båten tippar framåt om vi använder det, och så vidare i en strid ström av ord. Men till slut bestämmer vi oss för centrumlyftet, och efter mycken möda hittar vi också trossar som var och en håller för minst 20 000 kg, så vi har en liten säkerhetsmarginal (båten väger ungefär tre ton). När allt äntligen är bestämt lyckas vi också få tid med mätmannen. Kranbilen kommer följande lördag klockan 09.00.

Vi infinner oss på avtalad plats, dag och tid, mätmannen är där och kranbilen – men inte vågen! Den anländer inte förrän någon timme senare, och då har kranbilen inte längre tid. Han har bråttom att sjösätta ett stort antal båtar, vi ligger ohjälpligt hela tiden i vägen och allt är ganska kaotiskt. Nå, vi börjar i stället mäta upp seglen och fylla i alla papper. Då visar det sig att det inte räcker med medlemskap i SXK, vi måste dessutom vara medlemmar i ett lokalt segelsällskap som är med i Båtunionen. Maken får vansinnesblicken åter och går vit i ansiktet tillbaka till mig och avlyser alltsammans. Lyckligtvis står vår svåger där. Han föreslår att han inträder som skeppare i stället för maken eftersom han ju både är medlem av det lokala segelsällskapet och ska segla tillsammans med oss. Det löser problemet och maken avstår från att kasta mätmannen i sjön.

Kranbilen sjösätter fortfarande för brinnande livet, och jag undrar när han tänker väga oss. – Inte förrän ni ligger vid kaj, blir svaret. Då skriker jag som en tokig, lyckas jaga undan alla andra båtar och få vår förhalad till upptagningsplatsen. Tre kranbilar står med dinglande båtar i kö för att sjösätta, men nu d-r får de minsann vänta. Och äntligen, vågen kopplas till centrumlyftet som kopplas till kranbilen som lyfter … Och inget händer för vågen fungerar inte, batterierna är slut. Nu inser jag att det bästa en kvinna kan göra är att ta sitt pick och pack, dvs. sonen, och köra iväg för att handla lite blodsockerhöjande mat. Så jag överger skyndsamt skådeplatsen och överlåter maken i svärsonens omvårdnad.

Vid återkomsten är vågen hjälpligt lagad, och faktiskt, andra gången lyckas det, båten blir vägd och mätt och alla papper ifyllda, och vårt mätetal blir känt: 5,047. Allt för högt, tycker maken, inte en chans att vinna med det talet! Men svärsonen tror på oss och våra möjligheter, så…